
”Men vad gjorde du ens där ute på myren med en tavla under armen?!”
Igår delade min vän, fotografen Marcel Pabst, en bild på Instagram där man ser en fantastiskt vacker myr, men även en ganska stor tavla och kanske framför allt ett par jeansklädda ben som står rakt upp. Tittar man noga kan man även se att det skvätter vatten från myren – som om den som ramlat har gjort det rätt hårt, med ganska hög fart i de där benen.
Så hur hamnade vi där ute på myren med tavlan? Jag tar det från början. Som med allt annat det här året börjar det med att alla planer som fanns omkullkastades i våras på grund av Covid. Jag som skriver, ja det är jag som ligger där med benen upp ur myren, blev korttidspermitterad från mitt arbete på en reklambyrå. Jag som i vanliga fall brukar kombinera min konstnärliga verksamhet med att arbeta på reklambyrå fick plötsligt väldigt mycket tid över till konsten.
Eftersom det rätt snabbt blev tydligt att det inte skulle gå att bjuda in till några utställningar det här året kändes det viktigt att se till att Ateljé Mayor Ekeblad var snyggt representerad på nätet. Det var dags för mig att göra ett rejält omtag med både hemsida och webshop och att dessutom unna mig att ta hjälp av ett riktigt proffs!
Under den tidiga delen av hösten påbörjade jag ett samarbete med en duktig webdesigner. Tillsammans byggde vi min hemsida från grunden och kopplade på en riktig webshop. Kvinnan som programmerade min site bad mig skicka snygga porträttbilder att lägga in på ”om/about delen” av hemsidan. Men jag slingrade mig. Jag, precis som väldigt många andra, är otroligt obekväm med att ta bilder på mig själva. ”Det ska vara fokus på konsten” sa jag och ratade alla bilder hon lyckades hitta på nätet och lägga in som förslag.
Jag behöver inte förklara för er hur året har sett ut. Vi vet alla att umgänget har varit begränsat och aktiviteterna få. För att ändå få lite variation på dagarna, som annars rätt lätt blir exakt precis likadana när man mest sitter inomhus framför datorn, har jag umgåtts mycket med min goda vän Linda Pabst. Hon bor en bit utanför stan och har en stor, rymlig ateljé. Tidigare har jag kallat den luftig, nu plötsligt kommer jag på mig själva med att referera till den som ”Coronasäker”.
Genom åren har jag och Linda gjort flera kreativa samarbeten och nu kändes det logiskt att göra ett omtag av våra respektive webshoppar – tillsammans. Även om våra kreativa uttryck skiljer sig från varandra är det ju skönt att ha någon att bolla tekniska-, juridiska- och logistiska lösningar med. På grund av att många produktioner och framför allt alla utlandsresor varit inställda i år har jag haft lyxen att träffa Lindas man – fotografen Marcel Pabst – varje gång vi har suttit och arbetat med våra webshoppar.
I vanliga fall spenderar Marcel ca 75% av sin arbetstid på produktionsresor utomlands. Under alla år vi har känt varandra har jag älskat att hänga över axeln på honom när han sitter och retuscherar sina fantastiska bilder – till kunder med god smak och stor budget. ”Var ska du nästa gång?” brukar jag fråga. ”På tisdag drar jag till Syd Korea” kan han svara. Eller USA, eller så nämner han någon exotisk plats i Södra Europa.
Det började med ett skämt. Eller om jag ska vara ärlig så började det med en längtan. Det är klart att tanken slog mig: ”Här går jag omkring och behöver fina bilder till min hemsida. Där sitter en av de absolut bästa fotografer jag vet och har tid över i sin agenda.” Inom mig fanns en smyglängtan att våga fråga Marcel om han kunde ta lite bilder tillsammans med mig. Men modet svek mig. Det är svårt att be om hjälp, till och med för vänner, speciellt när det är en vän vars arbete man beundrar.
Men så en dag satt jag och Linda och pratade om hur viktigt det är att man har fina bilder i sin webshop. Ska en kund köpa konst, keramik eller accessoarer på nätet så vill de så klart verkligen se hur produkterna ser ut. Är inte bilderna bra och detaljrika så blir det ingen försäljning. Så är det bara!
”Vi får tvinga Marcel att hjälpa oss.” sa jag – och så skrattade vi. Några dagar senare ringde min mobil. Jag såg Marcels namn på displayen. ”Vad säger du? Ska vi inte ta och göra några fina bilder ihop.” sa han. Som ni fattar var jag ju inte direkt svårövertalad.
Vi var båda överens om att projektet skulle vara lustfyllt och lätt. Jag var inte ute efter klassiska porträtt- eller produktbilder, mer en känsla. Min enda önskan var att jag skulle känna mig bekväm på bilderna och att jag skulle vara i rörelse. Bara tanken på att klä upp mig, sminka mig och stå och titta rakt in i en kamera ger mig kalla kårar. Om jag skulle ta bilder på mig själv ville jag verkligen känna mig som mig själv på dem – alltså ha gympaskor, jeans, klänning och gärna springa med en tavla under armen i svensk natur.
Marcel hade så klart massor av idéer och saker han ville passa på och testa – nu när hela temat för projektet var just att arbeta lustfyllt. Egentligen är det konstigt att vi alltid åker utomlands när vi ska fotografera produktioner utomhus. Visst, det svenska vädret är lite lynnigt men vilka magiska miljöer vi har här i Sverige. Skog, hav, ängar och myrar, mängder av nyanser och färger.
Så en helt vanlig, halvgrå dag i början av december kokade vi kaffe i termos tog på oss underställ och drog ut i skogen för att ta lite bilder. Inte mer än sju minuter från Studio Pabst breder en magisk myr ut sig. Den är full av tuvor och små ”bonsajträd”. Planen var att jag skulle springa och skutta mellan tuvorna med tavlan under armen – och ja, the rest is history!
För den som undrar kan jag meddela att det gick bra för alla inblandade. Tavlan är hel, konstnären blev bara lite blöt och fotografen som lyckades fånga fallet har inga roliga ”där reser hon sig upp och gapskrattar bilder”. Alla bilder som togs efter fallet är oskarpa på grund av att han hade fullt upp med att ropa ”Gick det bra?” och att gapskratta.
PS. Att han sen satt i flera timmar och satte ihop en GIFF av det komiska fallet är en helt annan historia.